onsdag 2 september 2015

Abstrakt expressionism.........och eftertänksamhet




Ett långt inlägg om abstrakt expressionism för mig..............

Att låta bilden "tala" eller "sjunga" som jag lärt mig tänka, är nog en fråga för forskningen helt enkelt.  Dvs när sjunger eller talar en tavla till dig som betraktar den?
Det är så många betraktare som bara inte kan ta in ett abstrakt arbete. Inte heller varken se eller förstå arbetet bakom. Och ändå fortsätter man (läs jag) att arbeta med abstrakta bilder.

Varför?

Wassily Kandinsky säger att av alla konster, är den svåraste abstrakt målning!

Det ställer krav komposition men också färg, form, formkänsla. Men också att man skall vara lite av en poet för att få fram en bild.

Du som betraktar eller som är betraktare av min bild, tycker att bilderna kanske inte är bilder, rent av kaotiska. Ser inget i bilden, och försöker hitta något som kan vara som en katt, eller en båt, himmel eller hav. Du söker bildmotiv i mina bilder och detta är naturligt. Men det kanske inte finns någon bild i bilden utan just ett poetiskt inlägg, en ståf ur ett musikstycke, eller en del av en livsupplevelse.

 Ja abstrakt konst är ett mysterium som tar massor av år att komma nära, fördjupa sig i, att förlora sig i, och ändå fortsätter jag om och om igen. Abstrakt expressionism kan också vara en upplevelse som är helt oemotståndlig och riktigt som en stöt när den träffar mig eller dig. Vi behöver inte förstå vad bilden föreställer, vi kan känna.

Bilden, det abstrakta berör dig och talar eller sjunger, det kan vara en melodi, en klang, en strof som ger dig välbehag eller kanske obehag.  En helt annan betraktare upplever något annan och då är det helt andra toner som spelas. Det beror på våra olika personligheter, erfarenheter, minnen och minnesbilder. Och visst måste detta vara skönheten med konsten att vi inte är "likriktade". Det är som jag ser det en "relation som är högst personlig både mellan mig och mitt arbete men också "mellan dig och arbetet". En helt privat angelägenhet som jag inte kan påverka.

Visst finns det "symboler" i den abstrakta expressionismen som jag representerar, och det basunerar jag oftast inte ut, det finns där subtilt, finstämt, försiktigt, trevande. Även talande när jag vill att det skall tala vill säga. Så är det med mina vita textilier, där finns det en ömsint kärlek, ett romantiskt skimmer, en nostalgi som jag vill framhäva. Något som varit en gång och som är idag. Där finns symboler och igenkänningstecknen mycket klarare än i måleriet. I fotograferandet är det ofta "förgängelse, förtvinande, rost, skräp" som fångar mitt öga.

Idag med hjälp av internet och annat så överöses vi med konst, bilder, texter att vi rent av kan bli överexploaterade. Det är så mycket människor som utövar konst av olika slag. Men alla har nog ett gemensamt, de vill uttrycka sig och som jag ser det är det ett uttryck i tiden att våga visa sig. 

Att förklara varför jag valt abstrakt expressionism är inte så enkelt, men kanske behöver det inte förklaras. Jag har dragits till det, för att det är så komplext och att det blivit så djupt personligt. Min kärleksafär till det konstnärliga både när det gäller textilt, måleri, och fotografi ligger som en "trygg vän" och samspelar i det jag gör. Det är det som gör att jag längtar att arbeta med de olika konstarterna, var för sig. Men också att leva med dem och flytta runt i mina olika "skaparrum" och upptäcka det som jag såg i går inte är samma som det jag ser idag. Att se på det jag gör med "olika ögon" beroende var jag befinner mig i skaparprocessen.

Jag känner glädjen i kommunikationen och låt oss då säga poesin och sången i bilden jag skapat. Samma sak måste gälla den som äger, köper eller betraktar en bild. Den egna upplevelsen blir då kommunikationen mellan bild och betraktare men också bild och skapare.

Abstrakt konst är en "abstraktion", det är ingenting och representerar ingenting. Den är icke figurativt och som man brukar säga det "non-figurativa" är ingenting och ändå kan det betalas tusen och åter tusentals kronor för just ingenting! Men det är en annan historia. 

Det abstrakta visar inte vad vi känner igen i vår värld av föremål, prylar, saker.  Det är det vi ser i   linjen eller formen. Men också och formgivningen, till och med texturen spelar en roll.

Det abstrakta är inte uppbyggt på verklighetsbaserade bilder utan känslomässiga, tankemässiga, upplevelsemässiga arbete.

För mig personligen är det gåva att kunna uttrycka en abstrakt bild. Jag drivs av ett uttryck, en tanke, ett ord, en upplevelse på något jag ser eller känner. Och mina upplevelser är mina egna inte någon annans.  Jag kan inte efterlikna någon annan i det jag gör utan det blir helt mina personliga betraktelser.

Ibland kan uttrycket vara drömmande, eller som en spänd förväntan, men det kan också vara sorg, bedrövelse, outtalad känsla, frustration, glädje, o-innerlig kärlek. När jag sedan tittar på arbetet då kan jag se alla dessa känsloyttringar, mina mentala bilder, och ibland kan någon annan också uppleva detta och säga den tycker jag om, eller den gillar jag inte. Det är OK.

Picasso sa: "det finns ingen abstrakt konst, man måste alltid börja med något" och det är nog så!

Det är inte lätt att utöva abstrakt textilt arbete, eller att måla abstrakt. Det tar år att lära sig hantverket innan jag kan släppa den "riktiga världen" och känna mig fri och tillåta mig att gå in i duken,  eller ta mig an textilien och låta det samspela med det jag gör. Det blir ett uttryck i materiell form där jag och materialet tillsammans arbetar fram en bild som blir färdig eller får ligga till sig.

Det finns många som utövat abstrakt konst, för mig personligen har jag fastnat för abstrakt expressionism med färgfält, rörelser, allt det som vi har inom oss. Min strävan har varit och mitt arbete har varit, att hitta "tonen" i det jag gör. Men också utveckla hantverket, kunnandet, skapandet, lärandet till sin yttersta spets.

Att göra en sak om och om igen att jag känner att jag behärskar instrumentet och glädjen att se att det som finns i "hjärnan, går till hjärtat och låter handen styra" och hela tiden aktivt lära och förstå. Allt detta är en utmaning som känns befriande och stimulerande.

Lekfullheten är också drivkraften, till detta gammal kunskap, gamla erfarenheter och många många års träning. OM jag blir fullärd, nej det tror jag knappast. Blir jag erkänd, ja för vem i så fall?


ewa-christine

Inga kommentarer: