En gammal släktklenod.....

Den lilla amorin-vasen

Med klistrat huvud och klistrade delar så är den ett stort minne. Den har följt mig sedan jag var liten genom min barndom och jag minns så väl när den gick i krasch. Giggi min hund, en svarta skotte och jag lekte. Jag hade en pinne, på denna pinne ett snöre och längst ut en korvbit. Lägenheten var stor och man kunde springa runt i den. Jag först och Giggi hunden efter. Varv efter varv, skrattande högt i högan sky ni vet ett barns lyckliga skratt när den lyckas med något. Pärlande kluckande lyckligt, jag hör det och känner det, än i dag. Giggi hunden som halkade på parkettgolvet och försökte styra upp sina tassar, med båda frambenen frenetiskt vevande för att kunna styra upp i kurvorna. Och så, rakt in i det lilla bordet som stod där med vasen, krasch, vasen blommorna, vattnet på golvet och vasen i delar. Mammas vassa röst, nu får ni sluta. Plockar upp skärvorna och tar ut dem i köket och börjar klistra ihop. Tyst inte ett ord. 

Jag och Giggi, hunden tysta och lite skamsna tittar på och jag säger ”så fin den blev” och mamma tittade bara på mig med sina isblå ögon där pupillerna var små som knappnålshuvud. Då visste jag att jag skulle vara tyst. Giggi och jag kröp in i Giggis koja, som var ett skåp och var delat för att hon skulle kunna krypa in och ha sitt eget ”bo” och jag fick också plats där.

Än idag hör jag skrattet, och känner tårarna av skamsenhet, och förstår min mors sorg. Men vasen har varit i mitt hem hela tiden och när mor gick bort så tog jag hand om den varsamt och den finns med mig och minner mig om barndomens lekar, men också om allvar i att tänka sig för. Skärvorna från barndomen finns bevarade i vasen som ett kärt minne. Idag ser jag den som en symbol på minnen, kärlek, men också sorg över att förlora något och jag tror att min mor ville visa att man skulle vårda och ta hand om även om något går sönder. Det är inte alltid så att man måste köpa nytt, utan omsorg och kärlek skall finnas i det som betyder något. 

Förresten var kommer den ifrån då, kanske du tänker. Den kommer från min farmor och farfar som min mor och far fick i gåva någon gång på 40-talet. Alltså är jag 3:e generation som äger den......

Snart, snart..........inflyttning och uppackning av ateljén

Nu är det inte långt kvar till jag får börja att packa upp, möblera och göra ateljén arbetsbar igen. Arbetet med skapandet ligger nere ett par veckor nu och tiden ägnas åt annat. Helt klart så känns det mycket bra att ha gått igenom som jag har gjort, det kräver att jag tänker till vad som är viktigt, vad jag vill jobba med och vad som skall sparas. Det är mycket kvar, men mycket har forslats bort, sålts, och det känns helt rätt.

Jag går in i en ny period, nya processer, och nya möjligheter till skapande och bara det är lockande. Det som är ytterligare en "spännande känsla" är ju att i och med flytten så är det helt nya områden, nya människor, och nya förutsättningar. Jag tar allt med ro och låter det som sker ske.

Genom denna flytt så har jag också insett vad som jag verkligen vill arbeta med och varför. Detta är också en insikt som sakta vuxit fram. Det handlar om att känna in, känna efter, och se var intresset ligger.

Jag har gått från en fantastisk ateljé på ca 100 kvm till 12 kvm. Och jag har istället för utställningsrum, arbetsrum, maskinrum, fororum, målarrum bara ett enda rum. Men det är helt rätt och helt enkelt mer lättsamt. Var sak har sin tid säger man ju.

Jag har kvar mina flyttbara/mobila ateljéer, och det är dels den i husbilen och den som jag har på resor. De står reda och förberedda för kommande sommar och kommande resor.

Den 15/3 går stora flytten, men vi har haft tillgång till lägenheten sedan november förra året och genom detta så har vi också fått lägenheten reparerad. Bilder kommer.

Tills vi ses eller hörs, ha det gott!