Den lilla amorin-vasen
Med klistrat huvud och klistrade delar så är den ett stort minne. Den har följt mig sedan jag var liten genom min barndom och jag minns så väl när den gick i krasch. Giggi min hund, en svarta skotte och jag lekte. Jag hade en pinne, på denna pinne ett snöre och längst ut en korvbit. Lägenheten var stor och man kunde springa runt i den. Jag först och Giggi hunden efter. Varv efter varv, skrattande högt i högan sky ni vet ett barns lyckliga skratt när den lyckas med något. Pärlande kluckande lyckligt, jag hör det och känner det, än i dag. Giggi hunden som halkade på parkettgolvet och försökte styra upp sina tassar, med båda frambenen frenetiskt vevande för att kunna styra upp i kurvorna. Och så, rakt in i det lilla bordet som stod där med vasen, krasch, vasen blommorna, vattnet på golvet och vasen i delar. Mammas vassa röst, nu får ni sluta. Plockar upp skärvorna och tar ut dem i köket och börjar klistra ihop. Tyst inte ett ord.
Jag och Giggi, hunden tysta och lite skamsna tittar på och jag säger ”så fin den blev” och mamma tittade bara på mig med sina isblå ögon där pupillerna var små som knappnålshuvud. Då visste jag att jag skulle vara tyst. Giggi och jag kröp in i Giggis koja, som var ett skåp och var delat för att hon skulle kunna krypa in och ha sitt eget ”bo” och jag fick också plats där.
Förresten var kommer den ifrån då, kanske du tänker. Den kommer från min farmor och farfar som min mor och far fick i gåva någon gång på 40-talet. Alltså är jag 3:e generation som äger den......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar