söndag 4 juni 2017

Spontanitet...



Idag funderar jag på "spontanitet", är det bra eller är det mindre bra?

För mig betyder det omedelbarhet, impulsiv, naturlig, otvungen. Alltså att omedelbart vara i nuet och reagera i ett samtal tex, impulsiv att ge gensvar direkt, vara naturligt och inte "konstlad" och ha ett otvunget förhållningssätt. Samtidigt så finns det risk för att vara oartig och avbryta, inte visa respekt till motparten i ett samtal tex, och dölja sin natur dvs visa upp en fasad.

Vilket är då bäst, vad är rätt och vad är bra. Kanske att jag som spontan blir respekterad som spontan och du som är eftertänksam också respekteras för din eftertänksamhet. Att vi båda har olika förhållningssätt och olika sätt att föra samtal på. Visst är det spännande att möta en eftertänksam person, men är denna person så återhållsam att jag aldrig riktigt lär känna henne eller honom och hur äkta och ärlig är en person som är "o-spontan" egentligen?

Spontanitet tror jag hör ihop med att våga, våga säga vad man tycker, våga säga att jag tror på detta eller avbryta entusiastiskt i ett samtal och säga ja du har rätt, eller nä det tycker inte jag. Vara medveten om att vi är olika är en grundförutsättning. Och då menar jag att en spontan person kan visa respekt, kan vara empatiskt, kan vara omtänksam och visa omsorg men hur är det med en o-spontan person lär jag kända henne eller honom riktigt någon gång?

Dagens fundering är intressant tycker jag och det roar mig att ha något att tänka på lite då och då.

Dagens bild är en knut, att slå knut på sig själv är ofta dömt att misslyckas, att våga vara personlig och stå för den du är är enklare.

En spontan hälsning från mig till dig, har du läst mitt inlägg kanske du har något att tillföra, jag skall lyssna.

Inga kommentarer: